Vad är personlig integritet?

Personlig integritet är ett svårdefinierat begrepp, till stor del för att det felaktigt utnyttjas av många för att beskriva ett karaktärsdrag istället för en rättighet. När man säger att vissa personer har mer integritet än andra menar man förmodligen inte att vi bör vara olika inför lagen. Följden blir att begreppets definition och gränser suddas ut. Detta utnyttjas av de som ser den personliga integriteten blott som ett hinder för effektiv maktutövning.

Man kan se personlig integritet som en sfär runt varje enskild individ, vilken skall lämnas ifred av myndigheter och företag såvida inte annat specifikt avtalats. I denna sfär ingår framför allt den egna kroppen, personuppgifter och uppgifter om det personliga beteendet.

Offentliga register och skyddande lagar

Följden av detta är att myndigheter inte kan avkräva uppgifter för att upprätta register som på egen hand exempelvis kopplar ihop namn, personnummer, adress, folkbokföringsort, födelseort, medborgarskap, make och vårdnadshavare (SPAR - statliga personadressregistret). Inte heller ska de utan specifikt tillstånd från dig kunna samköra register från olika myndigheter i syfte att kunna utvinna än mer information om förhållanden inom individernas personliga sfärer (PKU-registret och brottsplatsundersökning med DNA-prover). Likaledes felaktigt är alla partikulärregister som upprättas och ständigt föreslås (nationellt abortregister).

Utöver registren som aktivt samlar in känslig information om individer finns offentliga institutioner som verkar åt det motsatta hållet. Vi har bland annat personuppgiftslagen (PUL), sekretesslagen och säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

Företagens integritetskränkningar

Företag betalar exempelvis staten för utnyttjandet av SPAR, uppgifter som alltså samlats in av myndigheterna utan din tillåtelse men sedan genererar ett värde som de kan profitera på. Det är fel på mer än ett sätt. Dels skulle informationen inte insamlats över huvud taget, dels har staten ingen rätt att sälja informationen till tredje part. Ebba Grön hade rätt i åtminstone detta fall gällande statens och kapitalets gemensamma båt.

Vidare skall företag inte ges rätt att avkräva andra uppgifter som de inte själva på en öppen marknad kunnat tillgodogöra sig. Datalagringsdirektivet syftar exempelvis till att med statens våldsmonopol som grund tvinga nätoperatörer att både lagra och lämna ut uppgifter som visar alla telefonsamtal, sms, mail, sitebesök, etc. som du har gjort, vid vilka tidpunkter, hur länge och hur ofta. Det bryter dels mot nätoperatörernas rätt att få verka på en fri marknad, dels mot principen om avtalsfrihet, dels mot idén om personlig integritet. Den information som kan utvinnas ur de enskilda uppgifterna är betydligt mer än bara summan av uppgifter. Sociogrammet som kan skapas visar hela ditt digitala beteende och ungängeskrets.

Det vore absurt om staten tvingade alla transportföretag, alla matbutiker, alla bokhandlar, alla klädbutiker, alla universitet, högskolor och gymnasier, etc att lämna ut information om dina aktiviteter. Allt du gör skulle sammanställas i en databas. Ingenting skulle längre vara personligt. Integriteten som sfär skulle upphöra att existera. Det samhället kallar vi totalitärt.

Staten är på god väg dit.

Petrus Boström, förbundsordförande

Gå med!